Säljarvänliga och köparvänliga villkor – finns sådana?

Det är vanligt att avtalsvillkor – både enskilda och grupper av dem (t.ex. i form av ett standardavtal) – uppfattas som säljarvänliga eller köparvänliga. Både köplagen och CISG är i ett sådant perspektiv köparvänliga eftersom de ger en köpare tämligen långtgående möjligheter mot en säljare som inte levererar i enlighet med avtalet. Det gäller inte minst skadeståndspåföljden, där varje avtalsbrott som huvudregel ger den drabbade parten rätt att få hela sin skada ersatt, låt vara att köplagen sedan begränsar skadeståndsansvaret så att indirekta förluster som huvudregel ersätts bara vid försummelse på den avtalsbrytande partens sida. Eftersom säljares åtaganden i allmänhet är mer komplicerade och omfattande än köpares – som i många fall bara är att betala rätt summa vid rätt tidpunkt – begås de flesta ”riktiga” avtalsbrott – dvs. med undantag för betalningsdröjsmål – av säljare. I förlängningen innebär det att köpare har större nytta än säljare av det omfattande skadeståndsansvaret och – följaktligen – att lagstiftningen kan sägas vara köparvänlig.

Det är ovanligt att ett avtal ger en part som drabbas av ett avtalsbrott rätt till högre ersättning än den skada som den drabbas av på grund av avtalsbrottet. I stället innebär i stort sett all avtalsreglering att den avtalsbrytande partens ansvar begränsas så att endast en mindre del av skadan skall ersättas. I jämförelse med köplagstiftningen är följaktligen de flesta avtal säljarvänliga. Det gäller inte minst många av de standardavtal som ofta används.


Diskussionen om vad som till äventyrs är säljar- eller köparvänligt utgår många gånger inte – som den i så fall borde – från vad som skulle gälla enligt lagstiftningen för den händelse parterna inte alls reglerade frågan. I stället sker ofta en jämförelse mellan olika standardavtal eller andra avtalslösningar. Vid en sådan jämförelse framstår t.ex. NL 09 som dubbelt så köparvänligt som föregångaren NL 01, åtminstone såvitt avser vitesnivån som är 1 procent av priset per vecka enligt NL 09, medan det var 0,5 procent av priset per vecka enligt NL 01. I själva verket är emellertid många gånger både den hela procenten och den halva tämligen blygsamma belopp i jämförelse med lagstiftningens utgångspunkt att all skada skall ersättas.


Diskussionen om säljar- och köparvänliga avtalsvillkor och inte minst standardavtal är emellertid enligt min uppfattning helt felaktig. Den bygger på missuppfattningen att avtalsvillkoren inte har något med affären – och följaktligen inte heller med priset – att göra. Sanningen är emellertid att ”köparvänliga” villkor lägger en jämförelsevis större del av den risk som är förknippad med avtalet på säljaren, medan ”säljarvänliga” villkor i större utsträckning lägger motsvarande risker på köparen. Och risker kostar pengar. Det är därför en självklarhet att säljare borde ta mer betalt för ”köparvänliga” villkor än för ”säljarvänliga” och att köpare borde vara beredda att betala mer för ”köparvänliga” villkor än för ”säjarvänliga”. Rätt prissatta blir villkoren därför aldrig vare sig säljar- eller köparvänliga. Uppfattningen att det finns säljarvänliga och köparvänliga villkor bygger på den felaktiga inställningen att priset bestäms av avtalsobjektet och att övriga avtalsvillkor inte är prispåverkande.


I ställer för att fråga sig vad som är säljar- eller köparvänligt borde köpare i mycket större omfattning än vad som sker vara beredda att betala för avtalsvillkor som tillför dem ett mervärde. Säljare borde i mycket större omfattning än vad som sker vara beredda att acceptera ”köparvänliga” villkor, så länge det pris som köparen betalar för dem överstiger säljarens kostnad i form av riskhöjning på grund av villkoret. Varje gång parterna värderar en viss risk – och i förlängningen olika sätt att utforma ett avtalsvillkor som hanterar den – på skilda sätt finns utrymme för att göra affären bättre än vad den annars skulle göra. Det är både säljar- och köparvänligt!

NL09

För några veckor sen gav Teknikföretagen ut ett nytt standardavtal – NL09 - en efterföljare till NL 01. Jag har studerat hur detta fungerar för inköp.

Först tycker jag att det är viktigt att förstå vad standardavtalet ska användas till; överst i NL09 står: ”leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning”. Det här säger mig inte mycket... Vad handlar det om? Är det det enkla eller komplicerade, standard eller skräddarsytt, eller vad? På Teknikföretagens hemsida hittar jag, efter mycket letande, lite mager information, där det står ”Det är i första hand, men inte uteslutande, tänkt för leveranser av produkter som tagits fram eller anpassats efter köparens behov.” Närmare än så kommer man inte. Här saknas helt klart vägledande information. Jag får intrycket av att man på Teknikföretagen inte verkar kunna mycket om inköp i allmänhet och kategoristyrning i synnerhet.

I punkterna 3 och 4 stipuleras att leverantören har äganderätt till sin dokumentation, men i vissa fall kan köparen få viss nyttjanderätt. Jag kan köpa detta resonemang om det är leverantörens standardprodukt som säljs till ganska många olika kunder. Man har dock indikerat att det handlar om en kundanpassad produkt och då fungerar det resonemanget sällan. Skulle det dessutom råka vara en produkt med väsentlig livstid så blir det ganska orimligt att begränsa nyttjanderätten till dokumentation som behövs för att tillverka reservdelar.

Av punkten 8 framgår att köparen bär egna kostnader vid leveransprov. Detta är acceptabelt, men om leveransprovet misslyckas så är det rimligt att säljarens står köparens extrakostnader vid förnyat leveransprov.

I punkten 13 har förseningsvitet höjts från NL01 där det var 0.5% per hel vecka med ett tak om 7.5%. Nu är det 1% per påbörjad vecka och taket är 10%. Bra! Till sist kanske det blir ett rumsrent avtal. Men varför ha kvar passusen om att viten preskriberas efter sex månader? Köparen har ju betalt för den här affärsrisken via priset och ska väl då få åtnjuta rättigheten i åtminstone 10 år.

I punkten 14 begränsas skadeståndet vid hävning till 10%. Det är ingenting, köparens skada kan vara mångfalt större.

Punkten 17 har alltid varit NL-avtalens största brist. Denna stipulerar betalningar i tredjedelslikvider såsom förskott vid olika tidpunkter. Ett fantasiupplägg, jag har aldrig i mitt yrkesverksamma liv sett en affär baserad på det här upplägget. Borde man inte studera hur verkligheten ser ut? Och vad med bankgarantier för förskottsbetalningar? Vidare är fakturafristen 30 dagar. Har skribenten inte hängt med i utvecklingen? Sverige har blivit europeiskt, vi har anammat de villkor som gäller i övriga Europa, dvs 60 dagar. Ska detta standardavtal användas så måste punkten 17 obönhörligen skrivas om.

Punkten 23 ger köparen en reklamationsfrist om ett år från leverans. Ånyo avsaknad av verklighetsförankring. I svensk industri är två år från ibruktagandet kutym och nästan alltid såsom garanti (dvs omvänd bevisbörda). Dessutom ser man trender med frister som börjar gå mot tre år, eftersom detta finns i den tvingande konsumentlagstiftningen.

I punkt 32 har köparen rätt till ett 20%-igt prisavdrag för fel som inte köparen lyckas åtgärda. Det räcker sällan, det kommer att leda till att säljare köper sig ur sina kontakt.

En mycket stor brist i NL09 är att det saknas regler för ändringshantering. Kundanpassade produkter har ofta stort behov av ändringar under leverans. Skall NL09 åberopas måste man själv lägga till regler för detta.

Sammantaget har NL09 förbättrats, men det är fortfarande ett synnerligen dåligt standardavtal och kommer därför, precis som NL01, att förbli bannlyst på många inköpsavdelningar. Tills nästa utgåva får vi hoppas att skribenterna lär sig lite mer om inköp och orienterar sig i verkligheten.

Läs hela avtalet på Teknikföretagens hemsida:
NL09

För den juridiskt inresserade har Jon Kihlman publicerat en intressant artikel:
Fel i standardavtal