NLM10

Under sommaren har Teknikföretagen publicerat ett ny utgåva av NLM-avtalet, som är ett standardavtal i serien nordiska leveransbestämmelser. Tyvärr har jag lite förutfattade meningar om Teknikföretagens standardavtal som i alla tider varit ganska dåligt genomtänka, leverantörsvänliga samt saknandes verklighetsförankring. Nåväl, långsamt sker det förbättringar.

Precis som med NL09 så är det inte speciellt tydligt vad standardavtalet NLM10 ska användas till. Efter att ha läst det förstår man att det passar för leverans och montage av enklare maskiner i köparens lokaler. Det passar absolut inte för något som är komplicerat och allra minst för något som är affärskritiskt.

Det är ett långt standardavtal, så jag nöjer mig med några korta kommentarer:

Teknisk dokumentation ingår i leveransen, men nyttjanderätten är starkt begränsad. Det måste uttryckligen anges vilken nyttjanderätt som köparen har. Här krävs i de flesta fall omskrivningar av standardavtalets text.

Arbetsförhållandena är i stor utsträckningen köparens ansvar, exempelvis ska köparen hålla med personalutrymmen. För en mindre entreprenad kan detta vara acceptabelt, men man bör känna till detta faktum.

Överlämnande och granskning av ritningar, dokument mm är endast vagt beskrivet i punkterna 13-15. För en enklare installation kan detta fungera, men ett större arbete kommer att sluta i kaos.

Vatten, el, drivkraft, tryckluft är köparens ansvar att på egen bekostnad tillhandahålla (punkt 16).

Betalningsplanen har alltid varit NL-avtalens akilleshäl. I det här fallet föreslås 30% förskott på kontraktsdatum, 30% förskott vid färdigt gods, 30% avlastat gods och 10% retention, allt utan säkerhet. Man behöver inte ens vara inköpare för att förstå orimligheten i detta upplägg.

Ändringshantering finns kortfattat beskrivet i punkterna 35 till 38. I punkten 38 finns en riktig rysare: Leverantören är inte skyldig att utföra en ändring om parterna inte är överens om priset för ändringen. Alla som arbetat med entreprenader inser snabbt att denna formulering är precis livsfarlig.

Leverantören har endast ettårigt felansvar, punkt 56. Vidare har köparen inte någon som helst rätt till någon kompensation för stilleståndstid, produktionsbortfall mm (punkt 67). Dvs det här avtalet fungerar inte för affärskritiska maskiner.

Reservdelsåtagande finns inte beskrivet i avtalet. Alla som arbetat med maskininköp vet att det är A och O att leverantören har ett långfristigt reservdelsåtagande.

Läs standardavtalet på Teknikföretagens hemsida:
NLM10

Säljarvänliga och köparvänliga villkor – finns sådana?

Det är vanligt att avtalsvillkor – både enskilda och grupper av dem (t.ex. i form av ett standardavtal) – uppfattas som säljarvänliga eller köparvänliga. Både köplagen och CISG är i ett sådant perspektiv köparvänliga eftersom de ger en köpare tämligen långtgående möjligheter mot en säljare som inte levererar i enlighet med avtalet. Det gäller inte minst skadeståndspåföljden, där varje avtalsbrott som huvudregel ger den drabbade parten rätt att få hela sin skada ersatt, låt vara att köplagen sedan begränsar skadeståndsansvaret så att indirekta förluster som huvudregel ersätts bara vid försummelse på den avtalsbrytande partens sida. Eftersom säljares åtaganden i allmänhet är mer komplicerade och omfattande än köpares – som i många fall bara är att betala rätt summa vid rätt tidpunkt – begås de flesta ”riktiga” avtalsbrott – dvs. med undantag för betalningsdröjsmål – av säljare. I förlängningen innebär det att köpare har större nytta än säljare av det omfattande skadeståndsansvaret och – följaktligen – att lagstiftningen kan sägas vara köparvänlig.

Det är ovanligt att ett avtal ger en part som drabbas av ett avtalsbrott rätt till högre ersättning än den skada som den drabbas av på grund av avtalsbrottet. I stället innebär i stort sett all avtalsreglering att den avtalsbrytande partens ansvar begränsas så att endast en mindre del av skadan skall ersättas. I jämförelse med köplagstiftningen är följaktligen de flesta avtal säljarvänliga. Det gäller inte minst många av de standardavtal som ofta används.


Diskussionen om vad som till äventyrs är säljar- eller köparvänligt utgår många gånger inte – som den i så fall borde – från vad som skulle gälla enligt lagstiftningen för den händelse parterna inte alls reglerade frågan. I stället sker ofta en jämförelse mellan olika standardavtal eller andra avtalslösningar. Vid en sådan jämförelse framstår t.ex. NL 09 som dubbelt så köparvänligt som föregångaren NL 01, åtminstone såvitt avser vitesnivån som är 1 procent av priset per vecka enligt NL 09, medan det var 0,5 procent av priset per vecka enligt NL 01. I själva verket är emellertid många gånger både den hela procenten och den halva tämligen blygsamma belopp i jämförelse med lagstiftningens utgångspunkt att all skada skall ersättas.


Diskussionen om säljar- och köparvänliga avtalsvillkor och inte minst standardavtal är emellertid enligt min uppfattning helt felaktig. Den bygger på missuppfattningen att avtalsvillkoren inte har något med affären – och följaktligen inte heller med priset – att göra. Sanningen är emellertid att ”köparvänliga” villkor lägger en jämförelsevis större del av den risk som är förknippad med avtalet på säljaren, medan ”säljarvänliga” villkor i större utsträckning lägger motsvarande risker på köparen. Och risker kostar pengar. Det är därför en självklarhet att säljare borde ta mer betalt för ”köparvänliga” villkor än för ”säljarvänliga” och att köpare borde vara beredda att betala mer för ”köparvänliga” villkor än för ”säjarvänliga”. Rätt prissatta blir villkoren därför aldrig vare sig säljar- eller köparvänliga. Uppfattningen att det finns säljarvänliga och köparvänliga villkor bygger på den felaktiga inställningen att priset bestäms av avtalsobjektet och att övriga avtalsvillkor inte är prispåverkande.


I ställer för att fråga sig vad som är säljar- eller köparvänligt borde köpare i mycket större omfattning än vad som sker vara beredda att betala för avtalsvillkor som tillför dem ett mervärde. Säljare borde i mycket större omfattning än vad som sker vara beredda att acceptera ”köparvänliga” villkor, så länge det pris som köparen betalar för dem överstiger säljarens kostnad i form av riskhöjning på grund av villkoret. Varje gång parterna värderar en viss risk – och i förlängningen olika sätt att utforma ett avtalsvillkor som hanterar den – på skilda sätt finns utrymme för att göra affären bättre än vad den annars skulle göra. Det är både säljar- och köparvänligt!