Behövs bid-bonds?

Det är en naturlag att ett avtal, hur välskrivet det än månde vara, aldrig kan bli bättre än avtalsparterna själva. När vi ska etablera en ny affärsrelation så brukar jag alltid trycka på vikten av att välja rätt avtalspart, det är viktigare än finurliga kontraktsparagrafer. Nu är inte alltid världen så enkel, det är svårt att göra bedömningar av nya affärsparter och en osäkerhet uppstår. I viss mån kan vi gardera oss med olika former av säkerheter.

De allra flesta inköpare har använt verktyg såsom fullgörandegaranti och remburs, men s.k. 'bid-bond' är det inte alltför många skandinaver som är vana vid. Jag har mest stött på den i anglosaxiska länder, mellanöstern och sydostasien, men jag har nog inte globetrottrat tillräckligt för att kunna ge en heltäckande bild.
Bid-bonden är en säkerhet som ställs ut av bank eller annan part och den garanterar att leverantören ingår avtal. Om leverantören skulle återkalla sitt anbud eller vägra ingå avtal så kan man enligt villkoren i bid-bonden begära en viss summa pengar.

Om vi befarar att leverantören skulle hoppa av ett anbud så är förstås bid-bonden ett förträffligt verktyg. Är vi i en situation där vi har flera anbud att välja på så kanske man tycka att det inte spelar någon roll om ett anbud skulle dras tillbaka. Nu kommer vi dock till det mest intressanta och det är att man, i vissa delar av världen, inte riktigt blir tagen på allvar om man skickar ut en anbudsbegäran utan begäran om 'bid-bond'. Det är precis som att en del leverantörer tror att man bara vill ha någon form av skugganbud. Det kanske är lite kulturellt betingat, men väl värt att beakta.