Det vanliga är att inköparen försöker dra organisationen mot massproducerade produkter, eftersom vi blivit fostrade i att styckpriset för dessa är lägre. Vi tar gärna in termer såsom COTS, hyllvaror, leverantörsstandard etc. Helst av allt vill vi få köpa fordistiska produkter, utan någon som helst variation. Men är det alltid standard som ger lägst kostnad? Ta exempelvis investeringar med en livslängd över 10 år; för dessa bli produktpriset bara en mindre del av hela livscykelkostnaden, dvs det extra det kostar att få en skräddarsydd produkt kan snabbt återbetala sig i lägre driftskostnader eller högre produktivitet.
Som de flesta känner till så blev Fords fall att konkurrenterna blev effektiva på att kundanpassa och skräddarsy, man kunde få anpassade bilar till nästan samma pris som standardiserade. Så är det även idag; det finns leverantörer som nischar in sig på att leverera billiga och skräddarsydda lösningar. Man använder sig av koncept såsom modularisering, snabbt omställningsbar produktion mm. Men visst finns det fordister kvar för de som söker lägst enhetspris.
Det finns förstås en del befogad kritik mot skräddarsydda produkter. Den största består i att skräddarsytt är behäftat med fler barnsjukdomar. Eftersom kundkretsen är liten så finns det inte samma tryck på leverantören att åtgärda repetitiva fel. Likadant kan det vara med service och reservdelshållning; incitamentet är litet när kundantalet är lågt. Dessa är anledningar till att många kunder skyr 'one off', bastardprodukter och liknande.
Ser man på frågan inköpsanalytiskt så finner man sannolikt Taylor i Kraljicmatrisens vänsterfält (standard och hävstång), medan Tailor återfinns i högerfälten (flaskhals och strategisk). En ännu djupare analys av det här slaget är den berömda Kamannkuben. Dirk-Jan Kamann ser även Taylor-Tailor-dimensionen ur ett köparmarknadsperspektiv.
Bildmaterial
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.