Valutaexperterna finner man ofta på företagets finansavdelning. Många gånger är det en centraliserad funktion just av den anledningen att man måste kunna överblicka företagets samtliga valutatransaktioner. Inköparen ser bara till sina egna affärer där främmande valuta behöver köpas, medan det i själva verket kan finnas affärer där valuta ska säljas. Genom att överblicka samtliga affärer kan risker kvittas (s.k. matchning) eller åtminstone minimeras. Valutaexperterna sitter också på långt många fler verktyg är inköparna, exempelvis leading, lagging, futures, forwards, swappar eller hedgar.
Frågan är hur vi bäst kommunicerar med de som hanterar valutorna och valutariskerna? En del företag använder inköpssystemet som kommuniktionsport till finansavdelningen. Genom att finansen följer lagda ordrar kan man prognosticera valutabehovet, men det finns en rad problem med detta förfarande:
- Inköpssystemet ger en enkelriktad kommunikation från inköpare till finans, dvs ingen möjlighet att påverka i motsatt riktning.
- Endast formaliserade ordrar syns. Åtaganden i ramavtal eller leveransplaner syns inte
- Många inköpssystem kopplar betalning till godsmottagning, men i själva verket finns det köp som har helt andra betalningsupplägg (ex. L/C eller prestationsbetalning)
- Valutaklausuler, indexering eller liknande villkor syns inte i systemet därför att de avhandlats separat.
Kommentar till "2.Endast formaliserade ordrar syns. Åtaganden i ramavtal eller leveransplaner syns inte"
SvaraRaderaDet finns system där man registrerar leveransplaner för att åtaganden ska kunna fångas upp enkelt av finans.
Många företag har också som rutin att inköp regelbundet rapporterar åtaganden på olika nivåer till finans.
Helt riktigt. En del företag klarar rapporteringen riktigt bra, men långt ifrån alla. Det finns företag där inköparna tillåts att fullt ut att bli valutaspekulanter.
SvaraRadera