Säljarvänliga och köparvänliga villkor – finns sådana?

Det är vanligt att avtalsvillkor – både enskilda och grupper av dem (t.ex. i form av ett standardavtal) – uppfattas som säljarvänliga eller köparvänliga. Både köplagen och CISG är i ett sådant perspektiv köparvänliga eftersom de ger en köpare tämligen långtgående möjligheter mot en säljare som inte levererar i enlighet med avtalet. Det gäller inte minst skadeståndspåföljden, där varje avtalsbrott som huvudregel ger den drabbade parten rätt att få hela sin skada ersatt, låt vara att köplagen sedan begränsar skadeståndsansvaret så att indirekta förluster som huvudregel ersätts bara vid försummelse på den avtalsbrytande partens sida. Eftersom säljares åtaganden i allmänhet är mer komplicerade och omfattande än köpares – som i många fall bara är att betala rätt summa vid rätt tidpunkt – begås de flesta ”riktiga” avtalsbrott – dvs. med undantag för betalningsdröjsmål – av säljare. I förlängningen innebär det att köpare har större nytta än säljare av det omfattande skadeståndsansvaret och – följaktligen – att lagstiftningen kan sägas vara köparvänlig.

Det är ovanligt att ett avtal ger en part som drabbas av ett avtalsbrott rätt till högre ersättning än den skada som den drabbas av på grund av avtalsbrottet. I stället innebär i stort sett all avtalsreglering att den avtalsbrytande partens ansvar begränsas så att endast en mindre del av skadan skall ersättas. I jämförelse med köplagstiftningen är följaktligen de flesta avtal säljarvänliga. Det gäller inte minst många av de standardavtal som ofta används.


Diskussionen om vad som till äventyrs är säljar- eller köparvänligt utgår många gånger inte – som den i så fall borde – från vad som skulle gälla enligt lagstiftningen för den händelse parterna inte alls reglerade frågan. I stället sker ofta en jämförelse mellan olika standardavtal eller andra avtalslösningar. Vid en sådan jämförelse framstår t.ex. NL 09 som dubbelt så köparvänligt som föregångaren NL 01, åtminstone såvitt avser vitesnivån som är 1 procent av priset per vecka enligt NL 09, medan det var 0,5 procent av priset per vecka enligt NL 01. I själva verket är emellertid många gånger både den hela procenten och den halva tämligen blygsamma belopp i jämförelse med lagstiftningens utgångspunkt att all skada skall ersättas.


Diskussionen om säljar- och köparvänliga avtalsvillkor och inte minst standardavtal är emellertid enligt min uppfattning helt felaktig. Den bygger på missuppfattningen att avtalsvillkoren inte har något med affären – och följaktligen inte heller med priset – att göra. Sanningen är emellertid att ”köparvänliga” villkor lägger en jämförelsevis större del av den risk som är förknippad med avtalet på säljaren, medan ”säljarvänliga” villkor i större utsträckning lägger motsvarande risker på köparen. Och risker kostar pengar. Det är därför en självklarhet att säljare borde ta mer betalt för ”köparvänliga” villkor än för ”säljarvänliga” och att köpare borde vara beredda att betala mer för ”köparvänliga” villkor än för ”säjarvänliga”. Rätt prissatta blir villkoren därför aldrig vare sig säljar- eller köparvänliga. Uppfattningen att det finns säljarvänliga och köparvänliga villkor bygger på den felaktiga inställningen att priset bestäms av avtalsobjektet och att övriga avtalsvillkor inte är prispåverkande.


I ställer för att fråga sig vad som är säljar- eller köparvänligt borde köpare i mycket större omfattning än vad som sker vara beredda att betala för avtalsvillkor som tillför dem ett mervärde. Säljare borde i mycket större omfattning än vad som sker vara beredda att acceptera ”köparvänliga” villkor, så länge det pris som köparen betalar för dem överstiger säljarens kostnad i form av riskhöjning på grund av villkoret. Varje gång parterna värderar en viss risk – och i förlängningen olika sätt att utforma ett avtalsvillkor som hanterar den – på skilda sätt finns utrymme för att göra affären bättre än vad den annars skulle göra. Det är både säljar- och köparvänligt!