Hos en av mina forna uppdragsgivare hade man en regel att avtal över en miljon skulle utformas som genomarbetade kontrakt, avtal därunder fick hanteras med standardavtal. Detta kanske är en bra början, men är verkligheten så enkel att man bara kan klassificera svårighetsgrad och risker efter avtalets monetära värde. Arjan van Weele har i sin bok Purchasing and Supply Management klassificerat upphandlingsteam efter produktkomplexitet och kommersiell påverkan. Denna klassificering skulle kunna utgöra en modell för att avgöra hur avtalet ska utformas:
En utbredd hybridlösning bygger på ett affärsunikt kontrakt som byggs upp runt ett standardavtal. I kontraktet regleras tillägg och avsteg till standardavtalet. Detta fungerar med varierande resultat. Det jag ofta sett är att företagsspecifika kontraktsmallar bygger på terminologi med en viss innebörd när dessa sen kombineras med ett standardavtal hämtat utifrån så dyker andra termer och innebörder upp. Detta resulterar lätt till att det skapas oklarheter och motsägelser, vilket försvårar senare tolkning. Dessutom är många branschavtal av undermålig kvalitet (läs exempelvis NL 09).
En vanlig modell bygger på att identifiera ett mindre antal, för avtalen, gemensamma nämnare. På detta sätt skapas några ganska korta, men relativt allmängiltiga standardavtal. Standardavtalen får en terminologi som harmoniserar med företagets övriga kontraktsmallar. Standardavtalen brukar bli på en eller två A4-sidor, exempelvis kan följande punkter finnas med:
- Betalningsvillkor
- Dröjsmålsräntor
- Reklamationsfrister avseende fel
- Allmänna skadeståndsbestämmelser
- Tvistelösning
Runt detta ganska korta och företagsspecifika standardavtal byggs sedan kontrakt som fångar de mer komplexa frågeställningarna som rör den unika affären.
Länkar om standardavtal:
Powerpoint
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.